Tystnaden (det tysta skriket)

En underlig känsla av att svalla-över av ord utan att kunna uttala dem, bedövade Tom Tyst känslomässigt. Inte någon speciellt ovanlig situation, men ändå så oförklarlig för den som inte själv upplevt ”Det tysta skriket”. Hon kunde som vanligt inte förstå att han inte kunde sätta ord på sina känslor. Han gick genom parken, ner mot vattnet. Det var september och färgerna brann i träden, som nyligen skiftat i gröna nyanser.

Det fanns inget i världen som Tom Tyst önskade mer än att få tala ut, berätta med sina egna ord om sina känslor, tankar, men som alltid fastnade orden i halsen. Tungan vägrade att låta ljud formas i hans mun, och fick honom att känna sig ofärdig, samtidigt som hjärnan arbetade för högtryck med formuleringar.

Tom hade aldrig haft lätt att prata även om han kunde prestera döprat, som han kallade det, i sällskap med kompisar. Men de orden föll ju till marken som vissna löv, tyckte han. Det tar en liten stund medan de faller då man kan njuta av dem men sen trampas de ner under fötterna. Men hon förstod aldrig det. Det han ville, var att få prata ut, djupt och med mening, med det gick inte. Men han förstod Tystnaden, kunde leva med den även om den ibland tycktes kväva allt runt omkring.

Han gick längs stigen, såg på löven och tänkte att nu är snart mörkret och kylan här med sina giriga käftar, som hotar att sluka allt liv. Men idag skiner solen och naturen visar sin vackraste sida.

Nere vid vattnet satte han sig ner och bara tittade, lyssnade till tystnaden och kände att han ville fly bort, in i ensamheten, för ett litet tag. Men det funkar ju inte. Vad skulle då hända med den situation som han befann sig i ? Vad skulle hon göra då? Och barnen?
Det hjälper ju inte att fly, intalade han sig. Men just nu fanns bara tystnaden, och hans tankar, här.

Han tog en sten och kastade ut den i vattnet, som genast slukade den. Och han tänkte att stenen sjunker sakta till botten och blir kvar där, om ingen dyker ner och tar upp den. Tänk om någon kunde dyka ner och ta upp orden som finns i djupet, dragga upp allt elände som finns lagrat i mitt undermedvetna, allt det som förpassats till minnets kloakbrunn. Det som förr eller senare kommer att göra sig påmint, det som jag vill få ut ur systemet.

Ute på sjön simmade en svanfamilj, två vuxna svanar och två ungar födda i våras. De var som sinnebilden av den lyckliga familjen, tänkte han, där allt är perfekt och i harmoni. De lever i den för människor utopiska lyckan. De brottas inte med stress, jagas inte av behovet att dra in pengar för att överleva. De lever, fritt och fridfullt. Vi däremot, fortsatte hans tankebana, har ständigt jakten på mer och mer, att leva upp till de förväntningar som både vi själva och andra har. Kraven är för stora på oss människor.


Det största kravet är nog det som vi lägger på oss själva, tänkte Tom, kravet att vi skall vara någon, bli något, vara perfekta. Därefter känslan att partnern inte tycker att vi lever upp till den nivå som vi borde finnas på. Trots att det förmodligen är så att den andre är helt nöjd och införstådd med de svagheter vi bär.

Bottnar allt det här i en dålig självkänsla, undrade han. Och tog en ny sten och kastade i vattnet. Precis så är det i livet, tänkte Tom, man kastar undan det som man inte vill ha, minnas eller låtsas om. Ner i det undermedvetna, där det samlas på hög. Men en dag kommer torkan att ”lyfta” upp allt till ytan.

Allt som vi försökt gömma och glömma kommer förr eller senare till ytan, och vi står där med skammen. Skammen att aldrig yttrat ett ord, aldrig påvisat våra känslor, aldrig gett oss hän i det som heter livet. Det värsta är att allt detta hela tiden snurrar i huvudet, tänkte Tom. Allt det som borde ut i det öppna och stötas och blötas tills vi kommer fram till en väg, en tillvaro som känns framkomlig.

Han reste sig upp och fortsatte gå utefter stigen, som gick parallellt med sjön. Tankarna blev mer och mer högljudda, började stiga till en nästan outhärdlig nivå.

Det enda jag vill är att bli förstådd och att förstå, ville han skrika ut. Att slutligen få tömma avskrädet ur hjärnan. Att en gång få sätta ord på sina känslor och uppfattas av Henne som en man som faktiskt hade känslor, som var en hel man och inte bara ett tyst skal.

Så kom han ihåg ordspråket som sa ”För att kunna vara tysta tillsammans, måste man ha mycket att säga”. Det är så det känns, tänkte han, jag har massor att säga. Men varför kommer inte orden ut. Varför ska det vara så svårt att uttala de ord som hela tiden rusade runt inne i hjärnans krumbukter?

Tom började gå tillbaka mot bilen, med blytunga steg. För han visste att när han kom hem skulle han återigen mötas av uppmaningarna att släppa ut sina känslor och tankar. Återigen skulle han känna sej som en halv människa. Och inom honom reste sej ”Det tysta skriket”.


Martin peggen Johansson