Att sitta i skuggan av ett träd
Vid vattnet i maj
Det är livet
Jag vill sitta i din skugga
Svalkas av dej
Höra ditt skratt
Som vågor mot stranden
Det är livet för mej
Att vara två är det viktigaste
Som finns
Två, som solen och vattnet
Värme och svalka
Glädje och sorg
Det ger liv
lördag 28 januari 2012
Blomman
Sitter med en blomma i min hand
den har inte slagit ut.
Är bara en knopp
dess skönhet är dold,
av tjocka gröna blad.
Sakta öppnar den sig
av värmen från min hand,
som när solen smeker dess yttre.
Jag tar av de skyddande bladen
och ser dess skönhet och prakt.
Långsamt tar jag bort
blad efter blad efter blad,
smeker den lätt på ytan.
Den öppnar sig något
ger en glimt av sin skönhet.
Hamburg 061119
den har inte slagit ut.
Är bara en knopp
dess skönhet är dold,
av tjocka gröna blad.
Sakta öppnar den sig
av värmen från min hand,
som när solen smeker dess yttre.
Jag tar av de skyddande bladen
och ser dess skönhet och prakt.
Långsamt tar jag bort
blad efter blad efter blad,
smeker den lätt på ytan.
Den öppnar sig något
ger en glimt av sin skönhet.
Hamburg 061119
Hon som är livet
Att än en gång få vakna
med min älskling vid min sida.
Att få se solen leka
med hennes bröst.
Se det blonda håret
utslaget på kudden.
/Det är hon som är livet,
hon som är livet
jag vill leva/
Att höra hennes andetag
se henne fridfullt sova.
Känna värmen som strålar
från hennes ben och höft.
Följa linjen som bildar
en sky-line i det svaga ljuset.
Jag ligger här rätt nära
ser min älskade sova.
Mina ögon smeker varje kurva
och mättas av välbehag.
Ligger här bredvid min kvinna,
det är henne jag vill ha
Hamburg 061117
med min älskling vid min sida.
Att få se solen leka
med hennes bröst.
Se det blonda håret
utslaget på kudden.
/Det är hon som är livet,
hon som är livet
jag vill leva/
Att höra hennes andetag
se henne fridfullt sova.
Känna värmen som strålar
från hennes ben och höft.
Följa linjen som bildar
en sky-line i det svaga ljuset.
Jag ligger här rätt nära
ser min älskade sova.
Mina ögon smeker varje kurva
och mättas av välbehag.
Ligger här bredvid min kvinna,
det är henne jag vill ha
Hamburg 061117
Kärlekens Bouleward
När jag ser min älskling
med sitt långa blonda hår,
som snön på Himalaya
faller ner och läker mina sår.
Hennes röda fina läppar
när de viskar fram mitt namn,
smälter ner mitt hjärta.
Jag är en lycklig man.
/Jag går på kärlekens Bouleward
med min älskling vid min sida.
Vi går sakta, hand i hand
och vår kärlek spirar./
När vi vandrar fram längs vägen
hon sticker sin hand i min hand.
Jag känner den lena huden
och mitt hjärta står i brand.
Hon är en blomma som växer
fritt i en ravin.
Med kronblad, vackra och öppna.
Den blomman är min
Hamburg 061115
med sitt långa blonda hår,
som snön på Himalaya
faller ner och läker mina sår.
Hennes röda fina läppar
när de viskar fram mitt namn,
smälter ner mitt hjärta.
Jag är en lycklig man.
/Jag går på kärlekens Bouleward
med min älskling vid min sida.
Vi går sakta, hand i hand
och vår kärlek spirar./
När vi vandrar fram längs vägen
hon sticker sin hand i min hand.
Jag känner den lena huden
och mitt hjärta står i brand.
Hon är en blomma som växer
fritt i en ravin.
Med kronblad, vackra och öppna.
Den blomman är min
Hamburg 061115
Längtans Aveny
Sitter i mitt hjärtas tomhet,
tiden segar förbi,
bilder av en annan tid
Var tog livet vägen,
fsom jag minns det?
ensam på längtans aveny.
/Saknar dej, mer än du anar
behöver dej, alla dagar/
Vandrar i minnen av igår,
de faller som vissna löv,
det är höst nu.
Fragment av ett lyckligt liv,
var det igår?
Ensam på längtans aveny.
En ljummen vind smeker,
en fläkt från en svunnen tid,
av vår.
Blomman som slår ut,
öppnar sej.
Ensam på längtans aveny.
Hamburg, 15 okt 06
tiden segar förbi,
bilder av en annan tid
Var tog livet vägen,
fsom jag minns det?
ensam på längtans aveny.
/Saknar dej, mer än du anar
behöver dej, alla dagar/
Vandrar i minnen av igår,
de faller som vissna löv,
det är höst nu.
Fragment av ett lyckligt liv,
var det igår?
Ensam på längtans aveny.
En ljummen vind smeker,
en fläkt från en svunnen tid,
av vår.
Blomman som slår ut,
öppnar sej.
Ensam på längtans aveny.
Hamburg, 15 okt 06
En Helt Vanlig Dag
En helt vanlig dag
försommar, skolavslutning
en dag att minnas
på strandpromenaden
ett gräl, en kniv
ett ungt liv dör ut
allt för en struntsaks skull
En helt vanlig dag
fredagkväll på puben
några öl i glade vänners lag
armbrytning, förlorad heder
en ölsejdel mot ett bord
ett slag mot halsen
livet rinner ut
En helt vanlig dag
lördagsnatt i tunnelbanan
ungdomar på hemväg
skratt och stoj
vagnen skakar
sinnet rinner till
kniven avgör striden
En helt vanlig dag
eftermiddagsrusning
fullsatt pendeltågsvagn
en ung tjej, ett gäng grabbar
en brutal våldtäckt
medan Svensson sover lugnt
En helt vanlig dag i Sverige
15 juni -95
försommar, skolavslutning
en dag att minnas
på strandpromenaden
ett gräl, en kniv
ett ungt liv dör ut
allt för en struntsaks skull
En helt vanlig dag
fredagkväll på puben
några öl i glade vänners lag
armbrytning, förlorad heder
en ölsejdel mot ett bord
ett slag mot halsen
livet rinner ut
En helt vanlig dag
lördagsnatt i tunnelbanan
ungdomar på hemväg
skratt och stoj
vagnen skakar
sinnet rinner till
kniven avgör striden
En helt vanlig dag
eftermiddagsrusning
fullsatt pendeltågsvagn
en ung tjej, ett gäng grabbar
en brutal våldtäckt
medan Svensson sover lugnt
En helt vanlig dag i Sverige
15 juni -95
Livsglädje
När solen låter sina första varma
strålar leta sig ner genom
molnen,
ner till vår jord som ligger i
dvala
När saven rinner till från trädets inre
och ger näring till de yttersta
grenarna som bär knoppar,
färdiga att slå ut-
Då den första sömniga flugan slött
sträcker ut sina spröda vingar
och klumpigt slår mot det
ännu vinterstängda fönstret.
När de flitiga myrorna går sin första
parad,
mellan altanens grönmålade
plattor
När småfåglarna som troget satt
och väntade på talgbollen
flyger mot himmelen
och sjunger sitt tack
När barnen jollrar, skrattar och ler
och på manna och pappa
så kärleksfullt ser
Vem kan då vara lyckligare än jag
94-04-10
Du
Ögon gröna som det skimrande havet vid tropiska öar
Håret ljust likt snön på de soldränkta alptopparna
Munnen läskande som en kall dryck en varm dag
Öronen, små, vackra, formade som snäckskal i den blå lagunen
Hals som bär huvudet likt en stolt hjort
Bröst likt mogna frukter fyllda med liv och näring
Höfter och vader som en gasell som springer graciöst över vidderna
Jag älskar dej
94-04-10
Håret ljust likt snön på de soldränkta alptopparna
Munnen läskande som en kall dryck en varm dag
Öronen, små, vackra, formade som snäckskal i den blå lagunen
Hals som bär huvudet likt en stolt hjort
Bröst likt mogna frukter fyllda med liv och näring
Höfter och vader som en gasell som springer graciöst över vidderna
Jag älskar dej
94-04-10
onsdag 25 januari 2012
Tankar på sjukhusets uppvakningsavdelning
En långsam dag på sjukhuset, många tankar far genom hjärnans krumbukter, ute faller regnet iskallt, vintern biter sig envist fast trots regnet. En massiv , lång, utdragen väntan. Patienten klamrar sig fast i den befriande medvetslösheten, kämpar mot varje våg av medvetande som gör sig påmind. Regnet fortsätter oförtröttat att falla ner, ner, ner över en vinterslö stad. På ena kortväggen sitter ett väggur, vars röda sekundvisare kämpar envist runt, runt, runt framåt utan mål i en evig kretsgång. Som ett monotont och händelselöst människoliv. och regnet faller ner.
Tänkvärt !!?
* En tanke är en ännu inte utförd handling.
* En tanke kan vara den längtandes väg till tillfredsställelse
* Ett ord kan vara en början på ett livslångt krig
* Livet kan vara som het sand på stranden, när man sätter ner sina nakna fötter bränns det men om man borrar mer fötterna lite grand känns det behagligt
* Om man brassar på i 120 knyck på livets autostrada, så missar man mycket av det som livet erbjuder. Men om man mesar i 20 kan man få se för mycket.
* En massa lösa tankar virvlar omkring i hjärnans serpentiner, ibland önskar man att det blev kortslutning, så att man kunde röja bort den brända skiten.
* En tanke kan vara den längtandes väg till tillfredsställelse
* Ett ord kan vara en början på ett livslångt krig
* Livet kan vara som het sand på stranden, när man sätter ner sina nakna fötter bränns det men om man borrar mer fötterna lite grand känns det behagligt
* Om man brassar på i 120 knyck på livets autostrada, så missar man mycket av det som livet erbjuder. Men om man mesar i 20 kan man få se för mycket.
* En massa lösa tankar virvlar omkring i hjärnans serpentiner, ibland önskar man att det blev kortslutning, så att man kunde röja bort den brända skiten.
Tystnaden (det tysta skriket)
En underlig känsla av att svalla-över av ord utan att kunna uttala dem, bedövade Tom Tyst känslomässigt. Inte någon speciellt ovanlig situation, men ändå så oförklarlig för den som inte själv upplevt ”Det tysta skriket”. Hon kunde som vanligt inte förstå att han inte kunde sätta ord på sina känslor. Han gick genom parken, ner mot vattnet. Det var september och färgerna brann i träden, som nyligen skiftat i gröna nyanser.
Det fanns inget i världen som Tom Tyst önskade mer än att få tala ut, berätta med sina egna ord om sina känslor, tankar, men som alltid fastnade orden i halsen. Tungan vägrade att låta ljud formas i hans mun, och fick honom att känna sig ofärdig, samtidigt som hjärnan arbetade för högtryck med formuleringar.
Tom hade aldrig haft lätt att prata även om han kunde prestera döprat, som han kallade det, i sällskap med kompisar. Men de orden föll ju till marken som vissna löv, tyckte han. Det tar en liten stund medan de faller då man kan njuta av dem men sen trampas de ner under fötterna. Men hon förstod aldrig det. Det han ville, var att få prata ut, djupt och med mening, med det gick inte. Men han förstod Tystnaden, kunde leva med den även om den ibland tycktes kväva allt runt omkring.
Han gick längs stigen, såg på löven och tänkte att nu är snart mörkret och kylan här med sina giriga käftar, som hotar att sluka allt liv. Men idag skiner solen och naturen visar sin vackraste sida.
Nere vid vattnet satte han sig ner och bara tittade, lyssnade till tystnaden och kände att han ville fly bort, in i ensamheten, för ett litet tag. Men det funkar ju inte. Vad skulle då hända med den situation som han befann sig i ? Vad skulle hon göra då? Och barnen?
Det hjälper ju inte att fly, intalade han sig. Men just nu fanns bara tystnaden, och hans tankar, här.
Han tog en sten och kastade ut den i vattnet, som genast slukade den. Och han tänkte att stenen sjunker sakta till botten och blir kvar där, om ingen dyker ner och tar upp den. Tänk om någon kunde dyka ner och ta upp orden som finns i djupet, dragga upp allt elände som finns lagrat i mitt undermedvetna, allt det som förpassats till minnets kloakbrunn. Det som förr eller senare kommer att göra sig påmint, det som jag vill få ut ur systemet.
Ute på sjön simmade en svanfamilj, två vuxna svanar och två ungar födda i våras. De var som sinnebilden av den lyckliga familjen, tänkte han, där allt är perfekt och i harmoni. De lever i den för människor utopiska lyckan. De brottas inte med stress, jagas inte av behovet att dra in pengar för att överleva. De lever, fritt och fridfullt. Vi däremot, fortsatte hans tankebana, har ständigt jakten på mer och mer, att leva upp till de förväntningar som både vi själva och andra har. Kraven är för stora på oss människor.
Det största kravet är nog det som vi lägger på oss själva, tänkte Tom, kravet att vi skall vara någon, bli något, vara perfekta. Därefter känslan att partnern inte tycker att vi lever upp till den nivå som vi borde finnas på. Trots att det förmodligen är så att den andre är helt nöjd och införstådd med de svagheter vi bär.
Bottnar allt det här i en dålig självkänsla, undrade han. Och tog en ny sten och kastade i vattnet. Precis så är det i livet, tänkte Tom, man kastar undan det som man inte vill ha, minnas eller låtsas om. Ner i det undermedvetna, där det samlas på hög. Men en dag kommer torkan att ”lyfta” upp allt till ytan.
Allt som vi försökt gömma och glömma kommer förr eller senare till ytan, och vi står där med skammen. Skammen att aldrig yttrat ett ord, aldrig påvisat våra känslor, aldrig gett oss hän i det som heter livet. Det värsta är att allt detta hela tiden snurrar i huvudet, tänkte Tom. Allt det som borde ut i det öppna och stötas och blötas tills vi kommer fram till en väg, en tillvaro som känns framkomlig.
Han reste sig upp och fortsatte gå utefter stigen, som gick parallellt med sjön. Tankarna blev mer och mer högljudda, började stiga till en nästan outhärdlig nivå.
Det enda jag vill är att bli förstådd och att förstå, ville han skrika ut. Att slutligen få tömma avskrädet ur hjärnan. Att en gång få sätta ord på sina känslor och uppfattas av Henne som en man som faktiskt hade känslor, som var en hel man och inte bara ett tyst skal.
Så kom han ihåg ordspråket som sa ”För att kunna vara tysta tillsammans, måste man ha mycket att säga”. Det är så det känns, tänkte han, jag har massor att säga. Men varför kommer inte orden ut. Varför ska det vara så svårt att uttala de ord som hela tiden rusade runt inne i hjärnans krumbukter?
Tom började gå tillbaka mot bilen, med blytunga steg. För han visste att när han kom hem skulle han återigen mötas av uppmaningarna att släppa ut sina känslor och tankar. Återigen skulle han känna sej som en halv människa. Och inom honom reste sej ”Det tysta skriket”.
Martin peggen Johansson
Det fanns inget i världen som Tom Tyst önskade mer än att få tala ut, berätta med sina egna ord om sina känslor, tankar, men som alltid fastnade orden i halsen. Tungan vägrade att låta ljud formas i hans mun, och fick honom att känna sig ofärdig, samtidigt som hjärnan arbetade för högtryck med formuleringar.
Tom hade aldrig haft lätt att prata även om han kunde prestera döprat, som han kallade det, i sällskap med kompisar. Men de orden föll ju till marken som vissna löv, tyckte han. Det tar en liten stund medan de faller då man kan njuta av dem men sen trampas de ner under fötterna. Men hon förstod aldrig det. Det han ville, var att få prata ut, djupt och med mening, med det gick inte. Men han förstod Tystnaden, kunde leva med den även om den ibland tycktes kväva allt runt omkring.
Han gick längs stigen, såg på löven och tänkte att nu är snart mörkret och kylan här med sina giriga käftar, som hotar att sluka allt liv. Men idag skiner solen och naturen visar sin vackraste sida.
Nere vid vattnet satte han sig ner och bara tittade, lyssnade till tystnaden och kände att han ville fly bort, in i ensamheten, för ett litet tag. Men det funkar ju inte. Vad skulle då hända med den situation som han befann sig i ? Vad skulle hon göra då? Och barnen?
Det hjälper ju inte att fly, intalade han sig. Men just nu fanns bara tystnaden, och hans tankar, här.
Han tog en sten och kastade ut den i vattnet, som genast slukade den. Och han tänkte att stenen sjunker sakta till botten och blir kvar där, om ingen dyker ner och tar upp den. Tänk om någon kunde dyka ner och ta upp orden som finns i djupet, dragga upp allt elände som finns lagrat i mitt undermedvetna, allt det som förpassats till minnets kloakbrunn. Det som förr eller senare kommer att göra sig påmint, det som jag vill få ut ur systemet.
Ute på sjön simmade en svanfamilj, två vuxna svanar och två ungar födda i våras. De var som sinnebilden av den lyckliga familjen, tänkte han, där allt är perfekt och i harmoni. De lever i den för människor utopiska lyckan. De brottas inte med stress, jagas inte av behovet att dra in pengar för att överleva. De lever, fritt och fridfullt. Vi däremot, fortsatte hans tankebana, har ständigt jakten på mer och mer, att leva upp till de förväntningar som både vi själva och andra har. Kraven är för stora på oss människor.
Det största kravet är nog det som vi lägger på oss själva, tänkte Tom, kravet att vi skall vara någon, bli något, vara perfekta. Därefter känslan att partnern inte tycker att vi lever upp till den nivå som vi borde finnas på. Trots att det förmodligen är så att den andre är helt nöjd och införstådd med de svagheter vi bär.
Bottnar allt det här i en dålig självkänsla, undrade han. Och tog en ny sten och kastade i vattnet. Precis så är det i livet, tänkte Tom, man kastar undan det som man inte vill ha, minnas eller låtsas om. Ner i det undermedvetna, där det samlas på hög. Men en dag kommer torkan att ”lyfta” upp allt till ytan.
Allt som vi försökt gömma och glömma kommer förr eller senare till ytan, och vi står där med skammen. Skammen att aldrig yttrat ett ord, aldrig påvisat våra känslor, aldrig gett oss hän i det som heter livet. Det värsta är att allt detta hela tiden snurrar i huvudet, tänkte Tom. Allt det som borde ut i det öppna och stötas och blötas tills vi kommer fram till en väg, en tillvaro som känns framkomlig.
Han reste sig upp och fortsatte gå utefter stigen, som gick parallellt med sjön. Tankarna blev mer och mer högljudda, började stiga till en nästan outhärdlig nivå.
Det enda jag vill är att bli förstådd och att förstå, ville han skrika ut. Att slutligen få tömma avskrädet ur hjärnan. Att en gång få sätta ord på sina känslor och uppfattas av Henne som en man som faktiskt hade känslor, som var en hel man och inte bara ett tyst skal.
Så kom han ihåg ordspråket som sa ”För att kunna vara tysta tillsammans, måste man ha mycket att säga”. Det är så det känns, tänkte han, jag har massor att säga. Men varför kommer inte orden ut. Varför ska det vara så svårt att uttala de ord som hela tiden rusade runt inne i hjärnans krumbukter?
Tom började gå tillbaka mot bilen, med blytunga steg. För han visste att när han kom hem skulle han återigen mötas av uppmaningarna att släppa ut sina känslor och tankar. Återigen skulle han känna sej som en halv människa. Och inom honom reste sej ”Det tysta skriket”.
Martin peggen Johansson
Till Pappas 60 års dag
Att vara pappa, en monolog om en pappas cykel
Att bli pappa innebär en hel del förändringar i livet, för det första är det ett ganska permanent tillstånd. Mycket av det som händer i livet är ju annars av ganska övergående karaktär. När man är barn så leker livet, somrarna är jättelånga och allt är jättekul. Men så får man Röda hund!! och det känns som om det aldrig tar slut, men det går ju över.
När man är sju år börjar skolan, och det är jättespännande, men med tiden inser man att det är en lång och tuff tid som aldrig verkar att ta slut, men det går över till slut.
Och så där pågår det hela uppväxten. Efter skolan väntar lumpen… behöver jag säga mer ?
Man samlar ihop ett stort antal unga killar och stoppar in dem i en stor sovsal, och osökt är man tillbaka i barndomens barnkammare som man delade med sina syskon.. på köpet får man ju också ”Låtsas” föräldrar som talar om hur man skall klä sig, att man måste bädda sängen, att man måste äta riktigt, att man måste lägga sig en viss tid, att man inte får vara ute med kompisarna när man vill … Man åker ut och campar i tält osv
I samma veva är det ofta så att man träffar någon av motsatta könet, det ”Täcka” könet, smaka på det… Det TÄCKA könet…precis som män är det Otäcka könet…, Sorry det blev en otäckting... Inte undra på att en del killar har mindervärdeskomplex…Otäcking
i alla fall, man faller som en fura som huggs av sitt fäste…Man blir helt såld. Helt plötsligt är allt det som verkat viktigt innan som bort blåst. Man har mött Kvinnan.
Kvinnan med sitt utseende, leende, värme, allt det där som gör att en man blir till gelé och Naturligtvis MAKTEN
det är ju kvinnan som har makten…, eller hur…,
Är det nån som hört en man säga:
Tyvärr älskling, jag har huvudvärk… Visst Jag kan SE det…
Det stämmer liksom inte…
Nåväl, det är en annan historia…
Det blir bröllop och löften och kärlek och kyssar och smek, och livet leker, sen en dag möts man av beskedet. Du skall bli pappa… och man blir uppslukad av det enorma i beskedet
Tänk dig själv, Pappa, helt plötsligt är det jag som skall ta med min son att fiska, spela fotboll, hjälpa med cyckeln och det viktigaste lära honom att hantera en bilbana..
När man är liten ser man på allt det man tycker att ens föräldrar gör fel och så bestämmer man sig för att .. Mina barn skall minsann få vara uppe hur länge de vill, och äta godis varenda dag i veckan, och om de inte tycker om maten skall de slippa att äta upp.. de skall bara få god mat som spagetti, pannkakor osv
Det är ju en klassiker
Nu skall man bli Pappa
…. En liten krabat som kommer kalla mig för pappa, ..som kommer att se upp till en och tro allt gott om en. Som kommer att hota sina ovänner med .. ” akta dig annars säger jag till min pappa”.. och ” min pappa är mycket starkare än din pappa” Det är ju ingen större risk när det gäller mig men ändå, tanken finns där… Det blir nog mer… ” Min pappa är mycket större än di… än dig”
Eller som kommer att skryta om en inför sina kamrater… Det där kan min pappa göra, han är världsbäst…
Helt plötsligt står man där med ångesten… hur skall jag kunna leva upp till det där, vem har sagt att en man är lämpad för ett så omöjligt uppdrag.. och detta för resten av livet
Så kommer då den stora dagen, Dagen då underverket skall inträffa, Den kära har svåra smärtor och mår inte alls kul, och som man och blivande pappa känner man sig fullständigt maktlös, (igen), hur i all sin dar kan man lätta Hennes smärta ? Det går ju inte, Tja det finns ju alternativ, men det är inget bra alternativ…Det vet ju alla som cyklat på en pojkcykel med stång och halkat av tramporna… resten vet ni ju
Slutligen kommer då det lilla livet ut och det första den gör är att skrika… och man tycker att det är det vackraste man hört… och det är det ju under den första tiden… men efter några år är det inte så vackert och mysigt längre . Och lätena förändras ju med åren också… från den första tidens gråt , och sedan joller , lite längre upp blir det ”Jag vill, jag vill, jag vill.. Då glömmer man snabbt löftet man gett sig själv som barn…
och med tiden utvecklas detta till tonårens ”Öh, ba, sö och andra mystiska läten. Då inser man igen att barn har sitt eget språk, de lever i sin egen värld
Har du sett en nybliven pappa… jag har en arbetskompis som blivet pappa för första gången, 34 år gammal… Det liksom lyser om dem. Att bli pappa är ju en av livets största händelser… Man är helt såld på den lille och allt som händer omkring densamma…Men mest för att man nu skall få tillbaka sin kvinna och det som hör dit, tror man… Det skall vi inte utveckla mer, det här är ju en familjetillställning
Med tiden förändras förhållandet, då är det pappa som är stolt över sitt barn och gärna skryter inför sina vänner och bekanta om allt det som barnet presterar… medan barnet mest skäms för sin pappa
Det skiner naturligtvis även om mamman, men kanske av en lite annan anledning… Magen har fått mer normala proportioner och illamåendet har försvunnit och det är enklare att leva…
Med ett barn finns det en hel del uppoffringar man får göra, det skall bytas blöjor, man måste upp mitt i natten för att trösta och vyssja den Lille…det där som man ville köpa eller göra får vänta eftersom Lillen behöver blöjor, och dessutom utökas kvinnas makt över mannen… ”Du vet ju hur lättväckt han är…”
Och som Pappa finns det ju väldigt få saker som man inte skulle göra för sitt barn, även om det kan ta emot ibland…
Men tiden går och med tiden växer även barnet upp och ställer större krav på uppmärksamhet…Men är det någon pappa som inte smält när det lilla barnet tittat honom i ögonen med sin allra mest bevekande blick, och frågat kan inte jag få en sån… snälla
Det där löftet som man gav sig själv som barn,, det blåser ganska snart bort…
Och detta pågår som sagt hela livet, med tiden blir naturligtvis även barnen stora och i sin tur fäder och går igenom samma cykel, och helt plötsligt är man Farfar och barnbarnen kräver uppmärksamheten och tycker att man är världens bästa farfar/morfar… som kan allt och så vidare
Detta är en cykel som aldrig tar slut, den så kallade PappaCykeln
Och idag firar vi en man som i mer en halva sitt liv har varit pappa och som kommer att vara det många år till, han har också blivit farfar och morfar, och vet vad jag pratar om
Jag älskar dig Pappa och önskar dig allt gott i fortsättningen
Att bli pappa innebär en hel del förändringar i livet, för det första är det ett ganska permanent tillstånd. Mycket av det som händer i livet är ju annars av ganska övergående karaktär. När man är barn så leker livet, somrarna är jättelånga och allt är jättekul. Men så får man Röda hund!! och det känns som om det aldrig tar slut, men det går ju över.
När man är sju år börjar skolan, och det är jättespännande, men med tiden inser man att det är en lång och tuff tid som aldrig verkar att ta slut, men det går över till slut.
Och så där pågår det hela uppväxten. Efter skolan väntar lumpen… behöver jag säga mer ?
Man samlar ihop ett stort antal unga killar och stoppar in dem i en stor sovsal, och osökt är man tillbaka i barndomens barnkammare som man delade med sina syskon.. på köpet får man ju också ”Låtsas” föräldrar som talar om hur man skall klä sig, att man måste bädda sängen, att man måste äta riktigt, att man måste lägga sig en viss tid, att man inte får vara ute med kompisarna när man vill … Man åker ut och campar i tält osv
I samma veva är det ofta så att man träffar någon av motsatta könet, det ”Täcka” könet, smaka på det… Det TÄCKA könet…precis som män är det Otäcka könet…, Sorry det blev en otäckting... Inte undra på att en del killar har mindervärdeskomplex…Otäcking
i alla fall, man faller som en fura som huggs av sitt fäste…Man blir helt såld. Helt plötsligt är allt det som verkat viktigt innan som bort blåst. Man har mött Kvinnan.
Kvinnan med sitt utseende, leende, värme, allt det där som gör att en man blir till gelé och Naturligtvis MAKTEN
det är ju kvinnan som har makten…, eller hur…,
Är det nån som hört en man säga:
Tyvärr älskling, jag har huvudvärk… Visst Jag kan SE det…
Det stämmer liksom inte…
Nåväl, det är en annan historia…
Det blir bröllop och löften och kärlek och kyssar och smek, och livet leker, sen en dag möts man av beskedet. Du skall bli pappa… och man blir uppslukad av det enorma i beskedet
Tänk dig själv, Pappa, helt plötsligt är det jag som skall ta med min son att fiska, spela fotboll, hjälpa med cyckeln och det viktigaste lära honom att hantera en bilbana..
När man är liten ser man på allt det man tycker att ens föräldrar gör fel och så bestämmer man sig för att .. Mina barn skall minsann få vara uppe hur länge de vill, och äta godis varenda dag i veckan, och om de inte tycker om maten skall de slippa att äta upp.. de skall bara få god mat som spagetti, pannkakor osv
Det är ju en klassiker
Nu skall man bli Pappa
…. En liten krabat som kommer kalla mig för pappa, ..som kommer att se upp till en och tro allt gott om en. Som kommer att hota sina ovänner med .. ” akta dig annars säger jag till min pappa”.. och ” min pappa är mycket starkare än din pappa” Det är ju ingen större risk när det gäller mig men ändå, tanken finns där… Det blir nog mer… ” Min pappa är mycket större än di… än dig”
Eller som kommer att skryta om en inför sina kamrater… Det där kan min pappa göra, han är världsbäst…
Helt plötsligt står man där med ångesten… hur skall jag kunna leva upp till det där, vem har sagt att en man är lämpad för ett så omöjligt uppdrag.. och detta för resten av livet
Så kommer då den stora dagen, Dagen då underverket skall inträffa, Den kära har svåra smärtor och mår inte alls kul, och som man och blivande pappa känner man sig fullständigt maktlös, (igen), hur i all sin dar kan man lätta Hennes smärta ? Det går ju inte, Tja det finns ju alternativ, men det är inget bra alternativ…Det vet ju alla som cyklat på en pojkcykel med stång och halkat av tramporna… resten vet ni ju
Slutligen kommer då det lilla livet ut och det första den gör är att skrika… och man tycker att det är det vackraste man hört… och det är det ju under den första tiden… men efter några år är det inte så vackert och mysigt längre . Och lätena förändras ju med åren också… från den första tidens gråt , och sedan joller , lite längre upp blir det ”Jag vill, jag vill, jag vill.. Då glömmer man snabbt löftet man gett sig själv som barn…
och med tiden utvecklas detta till tonårens ”Öh, ba, sö och andra mystiska läten. Då inser man igen att barn har sitt eget språk, de lever i sin egen värld
Har du sett en nybliven pappa… jag har en arbetskompis som blivet pappa för första gången, 34 år gammal… Det liksom lyser om dem. Att bli pappa är ju en av livets största händelser… Man är helt såld på den lille och allt som händer omkring densamma…Men mest för att man nu skall få tillbaka sin kvinna och det som hör dit, tror man… Det skall vi inte utveckla mer, det här är ju en familjetillställning
Med tiden förändras förhållandet, då är det pappa som är stolt över sitt barn och gärna skryter inför sina vänner och bekanta om allt det som barnet presterar… medan barnet mest skäms för sin pappa
Det skiner naturligtvis även om mamman, men kanske av en lite annan anledning… Magen har fått mer normala proportioner och illamåendet har försvunnit och det är enklare att leva…
Med ett barn finns det en hel del uppoffringar man får göra, det skall bytas blöjor, man måste upp mitt i natten för att trösta och vyssja den Lille…det där som man ville köpa eller göra får vänta eftersom Lillen behöver blöjor, och dessutom utökas kvinnas makt över mannen… ”Du vet ju hur lättväckt han är…”
Och som Pappa finns det ju väldigt få saker som man inte skulle göra för sitt barn, även om det kan ta emot ibland…
Men tiden går och med tiden växer även barnet upp och ställer större krav på uppmärksamhet…Men är det någon pappa som inte smält när det lilla barnet tittat honom i ögonen med sin allra mest bevekande blick, och frågat kan inte jag få en sån… snälla
Det där löftet som man gav sig själv som barn,, det blåser ganska snart bort…
Och detta pågår som sagt hela livet, med tiden blir naturligtvis även barnen stora och i sin tur fäder och går igenom samma cykel, och helt plötsligt är man Farfar och barnbarnen kräver uppmärksamheten och tycker att man är världens bästa farfar/morfar… som kan allt och så vidare
Detta är en cykel som aldrig tar slut, den så kallade PappaCykeln
Och idag firar vi en man som i mer en halva sitt liv har varit pappa och som kommer att vara det många år till, han har också blivit farfar och morfar, och vet vad jag pratar om
Jag älskar dig Pappa och önskar dig allt gott i fortsättningen
Vår
Vår……
Solen som värmer upp den frusna marken
Vår……
Marken som värms upp av solstrålarna
Vår……
Blomman som envist tränger upp genom den frusna marken
Vår……
Knoppen som trotsar den fortfarande kalla vinden
Vår……
Fågeln som sitter på grenen och kvittrar
Vår
Solen som värmer upp den frusna marken
Vår……
Marken som värms upp av solstrålarna
Vår……
Blomman som envist tränger upp genom den frusna marken
Vår……
Knoppen som trotsar den fortfarande kalla vinden
Vår……
Fågeln som sitter på grenen och kvittrar
Vår
Skymningen
När skymningen kommer,
står ensamheten som en skugga
från det förgångna.
Och du undrar vart det bär hän
Natten ekar av tystnaden
Och lägger mörka minnen till din börda
Du längtar efter nån att ha kär
Åtminstone för en dag
Det är långt till gryning
Det är långt till dag
Skuggorna blir allt längre
För varje steg
Vid gathörnen står månglarna och bjuder ut sina varor
Och allt är en påminnelse
Om din obotliga ensamhet
Och det mörker som omger dig
Men nånstans finns hoppet
Om en förändring
Om gryningsljus
Om en ny dag
Men nu är det skymning.
står ensamheten som en skugga
från det förgångna.
Och du undrar vart det bär hän
Natten ekar av tystnaden
Och lägger mörka minnen till din börda
Du längtar efter nån att ha kär
Åtminstone för en dag
Det är långt till gryning
Det är långt till dag
Skuggorna blir allt längre
För varje steg
Vid gathörnen står månglarna och bjuder ut sina varor
Och allt är en påminnelse
Om din obotliga ensamhet
Och det mörker som omger dig
Men nånstans finns hoppet
Om en förändring
Om gryningsljus
Om en ny dag
Men nu är det skymning.
Du kom
Du kom in i mitt liv som en Stormvind
Och ingenting blev sig inte likt trots att inget blev sagt
Jag minns så väl den magi som fanns omkring dig
Det var som en svag bris som smekte min kind
Du vet, jag liksom hängde över ett stup
Och hade näst sett livet som ganska slut
Illusionen om ett förhållande var bortblåst
Och stupet var vägen ut
Men du kom, du kom och tog mitt hjärta
En blick, sen var det kört
Jag minns ännu hur tanken slog mig
”Inte nu igen !”
Nu har det gått nio långa år
Ibland har tillvaron varit kaos
Orden fastnar ibland och hittar ingen väg ut
Men hela tiden har du stått ut
Trots alla trånga passage
Har vi överlevt
Och vi har fått många fina dar tillsammans
Och naturligtvis två underbara barn
Jag vill bara säga dig
Jag älskar dig och vill stå vid din sida ännu många år.
Och ingenting blev sig inte likt trots att inget blev sagt
Jag minns så väl den magi som fanns omkring dig
Det var som en svag bris som smekte min kind
Du vet, jag liksom hängde över ett stup
Och hade näst sett livet som ganska slut
Illusionen om ett förhållande var bortblåst
Och stupet var vägen ut
Men du kom, du kom och tog mitt hjärta
En blick, sen var det kört
Jag minns ännu hur tanken slog mig
”Inte nu igen !”
Nu har det gått nio långa år
Ibland har tillvaron varit kaos
Orden fastnar ibland och hittar ingen väg ut
Men hela tiden har du stått ut
Trots alla trånga passage
Har vi överlevt
Och vi har fått många fina dar tillsammans
Och naturligtvis två underbara barn
Jag vill bara säga dig
Jag älskar dig och vill stå vid din sida ännu många år.
Mitt liv
Mitt liv är som en hårdrocklåt
Trummorna som slår i baktakt är mitt hjärta
Den tunga, intensiva basen är oron som ideligen gör sig påmind
Den skrikiga sången är mitt rop på hjälp
Rytmgitarren är mitt försök att få kontinuitet i livet
Sologitarrens medryckande toner är mina drömmar
2002-02-14
Trummorna som slår i baktakt är mitt hjärta
Den tunga, intensiva basen är oron som ideligen gör sig påmind
Den skrikiga sången är mitt rop på hjälp
Rytmgitarren är mitt försök att få kontinuitet i livet
Sologitarrens medryckande toner är mina drömmar
2002-02-14
Skuggan
Att sitta i skuggan av ett träd
Vid vattnet i maj
Det är livet
Jag vill sitta i din skugga
Svalkas av dej
Höra ditt skratt
Som vågor mot stranden
Det är livet för mej
Att vara två är det viktigaste
Som finns
Två, som solen och vattnet
Värme och svalka
Glädje och sorg
Det ger liv
Vid vattnet i maj
Det är livet
Jag vill sitta i din skugga
Svalkas av dej
Höra ditt skratt
Som vågor mot stranden
Det är livet för mej
Att vara två är det viktigaste
Som finns
Två, som solen och vattnet
Värme och svalka
Glädje och sorg
Det ger liv
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)